Esters tillägg Kapitel 6

1 Och konungen var upprörd, och alla hans tjänare sökte uppmuntra henne. Vad som härnedan följer i utgör en avskrift av brevet härom: »Den store konungen Artaxerxes hälsar landsfurstarna i de ett hundra tjugusju hövdingdömena, från Indien ända till Etiopien, så ock alla de andra som tjäna vår sak.

2 Sådana som genom sina välgörares synnerliga godhet bliva särskilt hedrade fattas ofta av storhetstankar

3 och söka då icke allenast tillfälle att tillfoga våra undersåtar vad ont är, utan företaga sig till och med att stämpla mot sina egna välgörare, i det att de icke kunna bära det stora måttet av ära.

4 Och de söka icke allenast att avskaffa all tacksamhet bland människor, utan förhäva sig jämväl med en skrytsamhet sådan som deras vilka alls icke hava fått åtnjuta några välgärningar, och förmena sig ändå kunna undfly ett rättvist straff från Gud, som alltid ser allt, och som hatar det onda.

5 Ja, många av dem som häva blivit satta att härska hava ofta genom övertalning av vänner, vilka hava fått sig vården av rikets angelägenheter anförtrodd, gjorts delaktiga i utgjutandet av oskyldigt blod och invecklats i ohjälpliga olyckor,

6 därigenom att dessa i sin falska arglistighet hava överlistat härskarnas uppriktiga välvilja.

7 Icke allenast av äldre historiska skildringar som hava blivit bevarade till eftervärlden, utan än mer genom att undersöka det som I haven omedelbart för ögonen kunnen I se vilka skändligheter som hava blivit förövade genom sådana ovärdiga maktinnehavares nedrighet.

8 Och för framtiden kunnen I lägga märke till huru vi skola söka skaffa lugn och frid i riket, alla dess invånare till fromma,

9 i det att vi, utan att akta på förtal, vilja noga skärskåda vad som kommer under våra ögon och därvid alltid tillämpa det allra fogligaste förfarande.

10 På detta sätt har nu macedoniern Haman, Hamadatus’ son, som i verkligheten är av helt annat blod än perserna och alldeles främmande för vår milda sinnesart, gästvänligt mottagits av oss

11 och därefter fått del av den välvilja som vi hava mot alla folkslag, ända därhän att han får kallas vår fader och alltjämt bliver hyllad av alla såsom den andre i riket näst konungen på tronen.

12 Men han kunde icke bära sin upphöjelse, utan begynte fika efter att beröva oss makten, ja, till och med livet.

13 Han sökte nämligen att genom allahanda listiga ränker få såväl vår räddare och ständige välgörare Mardokeus som den oförvitliga Ester, vilken delar tronen med oss, jämte hela deras folk, utlämnade till undergång.

14 Genom sådana anslag trodde han nämligen att han skulle kunna ställa oss en- samma och så få herraväldet över perserna överflyttat på macedonierna.