Jesus Siraks vishet Kapitel 50

1 Simon, Onias’ son, översteprästen, satte under sin levnad Guds hus i stånd och befäste templet i sin tid.

2 Av honom uppfördes muren, den höga ringmuren omkring helgedomen.

3 I hans tid blev en vattenbehållare uthuggen, en damm, lik ett hav i omfång.

4 Han sörjde för sitt folk, så att det ej skulle komma på fall, och gjorde staden stark mot belägringar.

5 Huru härlig tedde han sig icke, när han vände sig mot folket, när han trädde fram ur rummet bakom förlåten:

6 lik morgonstjärnan mellan skyar, lik fullmånen under högtidsdagarna;

7 lik solen, när den lyser på den Högstes tempel, och lik bågen, när den skimrar bland glänsande skyar;

8 lik rosor i förstlingsfruktens tid, lik liljor vid vattenkällor, lik Libanons grönska under sommarens dagar;

9 lik brinnande rökelse i fyrfatet, lik ett kärl av gediget guld, prytt med allahanda dyrbara stenar;

10 lik ett olivträd med rildig frukt och lik en cypress som höjer sig mot molnen!

11 När han tog på sig sin äreskrud och iklädde sig sin fulla ståt, när han steg upp på det heliga brännoffersaltaret, då spred han glans över helgedomens förgård.

12 Och när han tog emot offerstyckena ur prästernas händer, medan han själv stod invid altarets härd, då omgåvo hans bröder honom såsom en krans, lika unga cedrar på Libanon; runt omkring honom stodo de lika palmstammar.

13 Ja, alla Arons söner stodo där i sin härlighet, med Herrens offer i sina händer, inför Israels hela menighet.

14 Och till att avsluta tjänsten vid altaret och för att skönt fullända offret åt den Högste och Allsmäktige

15 sträckte han ut sin hand efter kannan och utgöt drickoffer av druvans blod; vid brännoffersaltarets fot utgöt han det, den Högste, alltings konung, till välbehaglig lukt.

16 Då stötte Arons söner i basun och blåste i trumpeterna av drivet silver. De läto en stark trumpetklang ljuda för att bringa folket i åminnelse inför den Högste.

17 Då skyndade på en gång allt folket att falla ned till jorden på sina ansikten för att tillbedja sin Herre, den allsmäktige Guden, den Högste.

18 Och sångarna prisade honom med sina röster, och över de täta skarorna ljöd ljuvligt deras sång.

19 Och folket bad till Herren, den Högste, och tillbad inför den Barmhärtige, till dess hyllningen åt Herren var fullbordad och de hade avslutat gudstjänsten.

20 Sedan steg han ned och upplyfte sina händer över Israels barns hela menighet, för att utdela Herrens välsignelse med sina läppar och berömma sig av hans namn.

21 Och ännu en gång föllo de ned för att mottaga välsignelsen från den Högste.

22 Och nu, prisen honom som är Gud över allting, honom som allestädes gör stora ting, som från moderlivet leder vår levnad uppåt, och som handlar med oss efter sin barmhärtighet.

23 Give han eder glädje i edra hjärtan, och låte han frid råda under våra dagar i Israel, likasom i fordom tid.

24 Låte han sin barmhärtighet vila över oss, och när hans tid kommer, förlosse han oss.

25 Över två folk harmas min själ, och det tredje är icke något folk:

26 de sorn äro bosatta på Seirs berg och filistéerna och det dåraktiga folk som bor i Sikem.

27 Insiktsfylld och förståndig undervisning har jag upptecknat i denna bok, jag, Jesus, son till Eleasar, son till Syrak, från Jerusalem; och vishet har jag låtit flöda ur mitt hjärta.

28 Säll är den som sysselsätter sig härmed; ja, den som lägger det på hjärtat, han varder vis.

29 Ty om han gör därefter, så skall han få kraft till allt, eftersom Herrens fruktan skall leda hans fjät.